Gud räknar kvinnors tårar : memoarer – Ljudbok

Hon var överklassflickan som 17 år gammal vann Guldpalmen som bästa skådespelerska och som sedan hamnade längst ner i botten av samhället. Anorexi, missbruk, fängelse och hemlöshet...
Naket och utlämnande berättar hon om sitt liv i såväl strålkastarglansen som i missbrukarhelvetet.

När Pia Degermark tog emot sitt pris för filmen Elvira Madigan vägde hon 30 kilo. Det alla såg var en änglalikt vacker flicka, men inombords var hon trasig, och led av ätstörningar, pressad av alla krav hon inte kunde leva upp till.

1971 gifte hon sig med multimiljonären Pier Caminneci. Tillsammans med honom levde hon jetsetliv med basen i Schweiz och umgicks i samma kretsar som kronpris Carl Gustaf, Christina Onassis och paret Gunther och Mirja Sachs. Pier blev Pias stora kärlek och med honom fick hon sonen Ceasare.

Men livet de levde kändes så småningom tomt, kärleken svalnade och Pia återvände till Sverige där hon öppnade ett konferenscentrum med en ny man. När även det förhållandet tog slut blev hennes liv till ett vakuum och det helvete som skulle följa tog sin början.

Hon dömdes till 14 månaders fängelse bl a för bedrägeri och träffade samtidigt en ny man som var kriminell missbrukare. Med honom fick hon en son som idag är 12 år. Paret bodde på ett hem för missbrukande föräldrar och när sonen skulle omhändertas av de sociala myndigheterna höll sig Pia gömd under tre månader innan någon avslöjade var hon fanns och sonen togs ifrån henne. Dagen då min son togs ifrån mig försvann min själ , har Pia sagt, och själv försvann hon också in i amfetaminmissbruk. På samhällets botten umgicks hon med missbrukare och kriminella och sov i källare och bilar.

Men 1994 fick hon nog, skrev in sig på ett behandlingshem i USA, blev drogfri men fick ett återfall efter en trafikolycka som nästan gjorde henne till invalid.

Nu har Pia fått upprättelse. Hon missbrukar inte längre, driver en egen verksamhet och har tilldelats ett stort skadestånd efter en 10 år lång rättsprocess. Men den stora sorgen bär hon ännu på: sin yngste son får hon bara träffa en gång i månaden och då med övervakning.

I sin bok berättar hon om resan från en glittrande lyxtillvaro till den absoluta botten.